Oj. Detta har helt klart varit en av de jobbigaste dagarna på hela resan. Det är alltid jobbigt med resor över landsgränser men idag... Usch.

Halv åtta imorse satt vi redo i receptionen för att bli upphämtade. Som vanligt var de nästan en halvtimme sen. Vi åkte med en liten minibuss till den stora bussen. Den stora bussen var helt okej, lite sliten och oergonomisk men inte värre än annat vi varit med om. Det tog ungefär 3 timmar tills vi nådde gränsen mot Thailand. Där övergavs vi av bussen och skulle bli hämtad av en annan på andra sidan. Alla fick ett rött klistermärke att sätta på tröjan så man skulle kännas igen på Thailands-sidan. Vi vandrade så till Kambodjas kontor för att bli utstämplade ur landet. Vi fick bland annat lämna alla tio fingeravtryck. Sedan följde vi vilset med strömmen och gick till fots några hundra meter in i Thailand. Där ska man först fylla i ett papper med personuppgifter samt konstiga saker som vilket yrke man har och vad man tjänar. Sedan var det en lång kö till att lämna in detta papper och få inträdesstämpel i passet. Den delen gick faktiskt ganska bra idag.

Sen börjar det roliga. Vi stod där ett vilset gäng backpackers med röda klistermärken när killen som verkar vara ansvarig pekar på oss och säger "you two stay here, the rest follow me". Jaha. När alla andra förutom vi två åkt iväg med en bil visade killen oss till ett litet kontor för en resebyrå och sa "wait here". Det var det sista vi såg av honom. Vi stod där och såg frågande på tjommarna som satt under ett parasoll utanför denna resebyrå. De sa då att bussen till Ban Phe var full, hur den kan vara det när vi köpt biljetter till den vet vi inte. Nästa skulle gå klockan tre, och klockan var då kvart över ett. Vi hade just ägnat ungefär två timmar åt att ta oss ut ur Kambodja och in i Thailand så humöret var inte på topp. Återigen, jaha. De kunde tydligen ordna en privatbil åt oss som såklart skulle kosta extra men vi hade redan betalat för en alldeles för dyr biljett och sa att vi kunde vänta. Vi var i en thailändsk stad som endast existerar på grund av gränsövergång så det fanns inte massor att göra. Men det var ett liter köpcenter precis där så vi gick dit för att få air-con. Så vi satt i trappan där i en och en halv timme och bara väntade på att tiden skulle gå. Den gick väldigt långsamt. Men tillslut närmade den sig tre och vi gick dit bort där en minibuss så småningom rullade in. Till vår glädje var det andra människor där, det kändes som att vi var de enda som skulle mot Ban Phe. Dock fick vi de sämsta platserna. Längst bak fick vi trängas med alla våra väskor. Sätena gick inte att fälla bak och hade inget nackstöd så det gick inte att sova. Air-con var dessutom något som sett sina bästa dagar. Resan var på 25 mil på ganska skumpiga vägar. Med 15 mil kvar drog chauffören igång musik på hög volym. Gissa vart högtalaren satt? Ja, precis bakom våra huvuden. Det blev då öronproppar resten av resan. Ett tag kunde vi inte sluta skratta åt misären med värmen, trängseln, hur vi flög runt som vantar och så öronpropparna. Vi gjorde också närmare 20 stopp av diverse anledningar. Bensinmack, toabesök, chauffören skulle prata med en kompis och släppa av folk. Faktum är att folk verkligen började droppa av. Till slut var det bara vi. Nu börjar det riktigt jobbiga. Det har hunnit bli mörkt och när chauffören dubbelkollar vart vi skulle tar han upp telefonen och ringer. Sedan viftar han med telefonen och ger den till Elsa. Där fanns någon som kunde engelska, till skillnad från chauffören. Han säger då att vi ska bli släppta i Rayong som ligger flera mil från Ban Phe. Elsa står på sig och försöker säga att vi faktiskt betalt för att få åka hela vägen och vill göra det. Telefonen går fram och tillbaka och det skylls hit och dit. Elsa argumenterar i en thailändsk telefon, på engelska, i en rullande minibuss. Det slutar med att vi måste muta dem för att få bli körda hela vägen. Vi åker ensamma i en minibuss i mörkret med en mutad chaufför i Thailand. Ett riktigt drömscenario.

Till slut, efter planerade åtta timmar som hann bli tretton, kom vi fram. Vi bor på ett ganska dåligt hostel, men det är sjukt billigt så vad ska man förvänta sig. Vi tänker att vi kommer uppskatta vårt fina boende på Koh Samet ännu mer genom att bo enkelt precis innan. Efter middagen blev vi utlåsta också, de hade glömt att ge oss nyckeln till rummet när vi checkade in. Men det löste sig. Som det brukar göra.

Så nu har vi gnällt färdigt för idag. Vi pratade just om att våra längsta och mest utförliga inlägg är när vi är arga och irriterade. Det låter ju inte så bra. Men så är det.

Två lessa tjejer. Med högtalaren bakom oss.

258:e stoppet för idag blev en thailändskt bensinmack i solnedgången.